Förlåt att jag inte har skrivit något, har inte haft någon som helst inspiration till det! Och har dessutom haft några tunga, ångestfyllda dagar, såna där dagar då jag bara ligger hemma i sängen hela dagarna och inte gör något alls. Och vill också be om ursäkt för att alla mina inlägg är så deppiga nu, men när jag skriver så smittar min sinnesstämning av sig på det jag skriver. Det är svårt att skriva om nåt som är bra och glatt när man egentligen är allmänt ledsen, arg och bara trött på allt. Men det här är min blogg, eller en sorts dagbok kanske man ska kalla den, och här bestämmer jag hur och vad jag ska skriva. Det här är vad jag känner för att skriva just nu: Gott folk, jag heter Hanna Marie Lundberg och när jag var 17 år gammal gick jag in i väggen. Utbränd. Totalt utmattad. Som 17 åring ska man inte kunna göra det, man hör om 50 åriga tanter som går in i väggen, och tänker Det kan ju inte hända mig? Men en sak ska du veta, det kan hända vem som helst, när som helst. Väggen grep tag i mig och höll mig kvar ett bra tag, bara för att alla idioter som sänkte min självkänsla till botten under mitt första år på gymnasiet gjorde att jag fick ett ständigt behov av självförverkligande. Festkommittén, POISON, Friskis, skolan, jobb, vänner, killar. Man orkar inte med allt det där! Jag behöver/behövde det för att känna att jag är värd något, jag ser mig som en nolla. Jag vet att du inte förstår riktigt, ingen förstår, inte ens jag. Det enda jag vet är att det är en sjuk jävla värld vi lever i.
Att leva är så mycket mer än att bara hålla sig vid liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar