Hanna Lundberg

jag vet inte hur jag ska börja, det är så starka känslor som är inblandade. jag gick in på bilddagboken nyss, såg att jag hade fått ett privat meddelande från en person som betyder väldigt mycket för mig. hennes namn är maja nilsson. vi är inte kompisar längre, vi är ingenting längre, vi har knappt träffats eller pratat på snart 2 år. ni som kände oss då vet att det var vi 2, hela tiden. ingenting kunde skilja oss åt. vi var som systrar. sen hon och jag skildes åt har jag aldrig riktigt hittat någon vänskap som var som våran, den var oslagbar och jag saknar den så otroligt mycket. alla minnen



tillexempel då vi var i din stuga, då vi var med acke oja och lövet och var och badade, då albin mitt i natten var full och pratade om blåa paprikor tror jag det var, då vi var i stockholm och gröna lund, då vi var i nyköping på studenten, då vi var i säfsen, när jag cyklade till dig och det tog 40 år, då vi var i gropen och hade picknick med jordgubbar, då vi var på lögarängen en sommarkväll och träffade danniel och emil, armageddon, alla andra filmer som vi har sett- jag skulle kunna rabbla upp sååååååå mycket mer som vi har gjort. när jag träffade dig på stan i fredags så fick jag tillbaka den där känslan, det kändes verkligen som att allt kan bli som vanligt igen. jag hoppas att någongång, någontid att vi kommer kunna vara vänner igen för jag har aldrig varit med om något som fått mig att må sådär bra.

" du och jag är universums hopp. som i armageddon. dom räddar världen för våran skull- vad skulle dom annars rädda? vi är bäst hanna. vi har kul tillsammas, vi har allt tillsammans.. vi skäms inte för vi vet att alla som kollar snett är avundsjuka. avundsjuka för att dom inte har ett tredje ben. jag älskar dig mest. tveka aldrig på det! "

det var dina ord

vi var bäst, maja.